HUR man säger något. När Liam forsar in och säger: "vilken jättefin jeansjacka du har Laura, är den ny?", så låter det, som alltid, som han talade till ett förskolebarn. Utan att hämta andan fortsätter han med att räkna upp hur många jeansjackor han har — och av vilka märken.
När Gittan säger att Lauras jeansjacka är snygg, låter det som när man kompisar emellan talar om kläder.
Malin som hjälpte mor upp efter middagsvilan, kom ut i köket och bad om torra långbyxor — hon fnissade och sa att morgonens tjejer vänt blöjan fel, lagt den med den avstötande plasten mot kroppen!
Allting sker så gradvis att det kan vara svårt att säga om det sker några förändringar i Lauras tillstånd. Rätt som det är, kan jag konstatera att något har hänt, men jag kan inte säga när det skedde. Så har det ju varit ända från början, när demensen smög sig på. Efteråt kan det vara lätt att säga att man borde ha sett och förstått.
Kanske är Laura tröttare nu, kanske är hon uppgiven för hon protesterar inte lika våldsamt mot tjänstarna — inte ens när det vore befogat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar