fredag 4 april 2014

JAG VISAR MOR


några gamla saker som jag stöter på när jag städar — "de har tillhört Ellen, din pappas mamma", säger jag.
"Ja, de har tillhört farmor", svarar Laura.
Jag gläds åt varje uttalande, som visar att mor fortfarande kan dra slutsatser.
I går kväll hade hon inte klarat det. Vi fick vänta nästan en timme på att tjänstarna skulle hjälpa oss med nattningen, och det var en minst sagt jobbig timme. Först insisterade Laura på att jag skulle sprätta upp en kudde för att släppa ut flickorna som fanns i den, sedan skulle vi åka hem, och så fortsatte det — jag minns inte allt, jag inte kunde hjälpa mor med. Laura var inte glad på mig.
När tjejerna äntligen kom, var mor inte särskilt medgörlig, det tog dem en bra stund att förmå henne att byta till nattkläder.
 
David Snowdon (se de föregående inläggen) berättar i sin bok, om ett möte med en av nunnorna. Han hade skrivit Valentinkort till alla nunnorna som deltog i undersökningen, och följande utspelar sig, när han ger ett kort till en av nunnorna.
The cards not only served as a terrific way to bond with the sisters, but also taught me an important lesson about Alzheimer's. in one of the convent's nursing wings, I handed a card to an eighty-five-year-old sister in full traditional black-and-white habit who was sitting slightly bent over in a wheelchair. She seemed quite disabled, and when she began  to speak i could catch only a few disconnected words, and no meaning at all. After a few lame yesses and uh-huhs on my part, I pointed to the address on the back of the envelope. "That's where I am from Sister", I said. "The Center on Aging."
The sister paused and looked up at me. "No", she said, her diction suddenly clear. "This is the center on aging." Then she laughed — and immediately went back to her private conversation.
The interaction — and others like it — convinced me that we have little idea of what a person with Alzheimer's disease can and cannot comprehend or what is going on inside their heads.
En episod av det slaget som kan vara så svårt att förstå — som om det funnes två parallella "hjärnspår", och när man minst anar det, så växlar den sjuke över till det andra spåret.
 
Nu återstår att se om tjänstarna tänker komma i tid i kväll — jag hoppas det, dagen har varit välfylld. I morse när jag skulle till byn, startade inte bilen. Jag satte batteriet på laddning, och när mor kommit i säng för sin middagsvila, startade bilen. För att vara på säkra sidan, körde jag en extra mil innan jag stannade vid apoteket. Tiden räckte inte till att handla mat, men jag är tacksam över att jag hann hämta ut den nödvändiga medicinen. Kom hem just som mor vaknade, och improviserade en enkel middag. 
Kanske hinner jag ut, för att lyssna till koltrasten, innan jag faller i säng. Häromkvällen, tystnade alla fåglar i samma ögonblick som jag gick ut för att njuta av deras kvällsserenad. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar