tisdag 4 mars 2014

SÅ SNART TJEJERNA KOM


för att natta Laura, störtdök hennes humör. Hon blev mycket motspänstig och aggressiv. När jag sedan kom för att säga godnatt var hon ledsen, sa att ingen ville tala med henne de gick bara ifrån henne. Jag talade om att tjejerna bara kom för att hjälpa oss med rent praktiska saker, de är inte intresserade av att diskutera. Istället diskuterade vi en lång stund.
 Vid midnatt vaknade jag av mors upprörda tal, hon ville att polisen skulle komma omgående. Hon blev mycket upprörd då jag föreslog att vi skulle vänta till morgonen med att ringa efter polisen, någon tog ju våra saker. Det dröjde innan hon kunde slappna av och tala om något annat. Vi enades om att sova på var sitt håll, men det tog inte lång stund förrän hon började tala igen — men nu var det ett lugnare telefonsamtal.
Hon bad att få tala med doktor Bäck, som tydligen inte var i tjänst, så hon frågade om doktor Flod fanns där. Det gjorde han tydligen, för ett långt samtal utspann sig. Hon inledde med:
"Vad gör jag åt en hjärtinfarkt så här dags på dygnet"
Hon försäkrade läkaren att hennes infarkt inte berodde på vällevnad, och så fortsatte det en lång stund. Hade jag inte vetat bättre, skulle jag ha trott att det var ett autentiskt samtal.
 
Det var mycket prat, hela natten, med jämna mellanrum klagade hon över att hon frös, vilket inte var så konstigt eftersom hon lyckats få ned täcket på golvet, klätt av sig och gjort prydliga paket av kläderna.
 
Trots att hon varit vaken så mycket, vaknade hon en aning tidigare än vanligt, glad och pigg, dessutom mycket samarbetsvillig, trots smärtan, när jag vänder henne.
Micke och Isa kommer för att hjälpa till med morgontoaletten. Micke är en vänlig och omtänksam själ — men det räcker inte med en bra tjänstare.
På den sedvanliga frågan om hon sovit gott, mumlar Laura bara att hon är vaken. 
"Men du måste väl ha sovit i natt", säger Isa.
"Det gjorde jag väl, men det tänkte jag inte på", svarade Laura.
När jag hör Isas näbbiga tal, och hur mor blir mer och mer irriterad, går jag in och sätter mig i salen.
Mor ifrågasätter det mesta de gör, men får aldrig några svar. Istället säger de saker som "nu ska du ligga på rygg", eller "nu lyfter vi på benet".
Efter att flera gånger ha klagat över att de aldrig svarar på frågor, säger hon "varför svara ni inte på frågor, är inte mina frågor adekvata och relevanta?" 
"Det gör ont i ändan och anden", säger Laura när de tvättar henne.
Den nya sköterskan kommer för att lägga om såren, vilket inte gör situationen bättre — även hon verkar tafatt och oförmögen att bemöta Laura.
Så snart vi kom ut i köket blev mor idel solsken, och till och med uppskattade frukosten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar