tycks inte vara en bit bättre än den gamla, när det kommer till att sladdra. Det var glammigt värre i morse, när hon var här, och hon och tjejerna förde ett privatsamtal över huvudet på mor.
Ändå var Laura förvånandsvärt samarbetsvillig, om man bortser från att hon gör narr av dem — och nyper dem. Det som tjejerna kallar att nypas, och när de säger ifrån, låter de som barnsköterskor som talar med en ettåring.
Jag har insett att om jag slutar att göra henne illa, när hon grabbar tag i mig, så slappnar hon snabbt av, och jag kan fortsätta med att vända henne, eller vad jag nu gjorde.
Nog tycker jag det händer rätt ofta att man, när man måste göra en person illa, säger att de kan hålla i någon så hårt de bara kan. Och jag vet själv att när jag gjort mig illa, så har det hjälpt att för en kort stund få hugga tag i en person, tills den akuta smärtan gått över.
När Laura och jag är ensamma har vi det bra, just nu är hon harmonisk och ofta relativt klar.
Funderar på om jag skulle erbjuda kommunen kurser i att vika ihop filtar och kläder. Jag har insett att jag får vara tacksam om textilierna hamnar på en säng och inte på ett bord eller golvet. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför de inte kan plocka upp sådant de tappar (eller släpper?) på golvet — inte ens sitt eget godis, plockar de upp.
Och när de lyckas riva ned bandet som stänger av vägen, så låter de den bara ligga kvar på marken.
Man kunde ju tycka att det skulle vara karaktärsdanande att drabbas av hemtjänsten fyra gånger om dagen — men den sorgliga sanningen är att jag blir grinigare för var dag som går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar