ÄNNU EN TIDIG MORGON

med frukost på sängen. Som så ofta är Laura förvirrad när hon vaknar, är övertygad om att hon har försummat något. Undrar om hon inte borde vara på arbetet. Vet inte var hon är, och hur hon hamnat där.

Under frukosten återvänder hennes goda humör – vi talar om konstnärerna som var aktiva i början av 1900-talet, och konstaterar att det var oerhört tragiskt att många av dem dog i första världskriget. Vi tittar i konstböcker och lämnar kriget bakom oss. Efter en stund förstår jag att kriget finns kvar i mors tankar, hon citerar delar av verser om unga män som med gevär drog ut i världen. Ofta fungerar hennes minne så, ett ord eller en företeelse fastnar, och hon kan upprepa dem långa stunder, eller väva in dem i ett obegripligt samtal, med någon av sina osynliga vänner.

När man varken vet var man är – eller varför man är där man är, tycker jag att det är förståeligt att man blir irriterad på dem som med klämkäcka tillrop, försöker ta ifrån en kläderna och vänder och vrider på den stela och ömma kroppen.

”Ni far fram som vikingaskepp, med mig”, sa hon åt dem i dag.

När jag hörde att de började med de vanliga frågorna: ”vilka språk kan du?, vad heter katten?, vart (sic) har du bott?” så gick jag in och satte mig i salen, för att fungera som våt filt. Jag anta’r att de tror att de stimulerar hennes minne – men jag märker ju att hon bara blir ännu mer förvirrad, när hon inte kan (eller möjligtvis vill) svara på deras frågor. Antingen svarar hon inte alls, eller också hugger hon till med vad som helst.

I vår kommun har man nog inte riktigt fattat vad det innebär att stimulera en dement person – på dennes vilkor. När jag, för snart två år sedan, frågade vad de hade att erbjuda, så var det bara Jularbo, och att laga mat tillsammans i en grupp, man kunde erbjuda. Kanske har något mer tillkommit, men som persona non grata, aktar man sig noga för att informera mig om vad som händer i kommunen.

Jag tipsade en av cheferna om vad jag tyckte skulle vara lämpligt att erbjuda de dementa och deras anhöriga, men fick bara det vanliga småleendet till svar.

Nu har mor somnat i sin stol, hon ser rätt sammanbiten ut, men jag hoppas att hon får den sömn hon behöver – och helst med glada drömmar.

Två kors i taket kan jag rista in. En av tjejerna som nattade mor i går, frågade efter en sopborste, för hon hade rivit ned en blomkruka. Att det alltid står en sopborste därinne hade hon missat. Liksom ingen av de rätt så bra tjejerna, kom på tanken att ta med sig den begagnade blöjan när de gick.

Lisa som var här i morse, missade även hon sopborsten, och frågade efter den, sopade sedan runt hela sängen! Jag tror det var första gången det skedde, på snart två år.