upprepade Laura, vad än tjänstarna sa' i morse. Från att ha varit vänligt närvarande, gick hon direkt till trotsig treåring, när tjänstarna kom och började dalta med henne. När hon kom upp i stolen, satt hon knäpptyst och hängde med huvudet.
När vi blivit av med tjänstarna och kommit ut i köket, svarade hon inte längre på tilltal — men var vid medvetande, om än uppenbarligen trött. Så trött att hon bara skakade på huvudet när jag frågade om hon ville ha frukost. Och nickade, när jag frågade om hon ville lägga sig. Det tog väl ungefär en kvart innan tjänstarna kom — och under den kvarten piggnade mor till ordentligt. Väl i sängen var hon mycket upplagd för sin frukost.
Mitt i en tugga frågade hon om karlarna hade gått. Jag svarade att Liam hade gått, varpå hon andades ut ljudligt och sa' att det var skönt.
Som så ofta förr, funderar jag över sambandet med tröttheten och dåliga tjänstare. För jag kan inte påminna mig att hon blivit så här trött när någon av de få, riktigt bra tjejerna varit här. Och jag vet ju att jag kan bli rysligt trött, när jag måste vara tillsammans med människor jag inte tycker om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar