den fläckiga grytlappen, inser jag att jag är långsint. För det var inte nog, att Sigrid hällde ut mors kaffe, därför att hon tyckte det såg för starkt ut — sedan använde hon en vit grytlapp till att torka upp med. Vad hon torkade upp vet jag inte, men det är något som grytlappen fortfarande bär spår av. Det är en hemstickad grytlapp, som jag fått av en bloggvän, när vi var några stycken som bytte handgjorda grytlappar och disktrasor.
Våra dagar glider snabbt förbi — förvånansvärt snabbt, med tanke på att vi inte gör så mycket — Laura mår bra och är nog så klar hon kan vara. Hennes humör varierar, beroende på vilka tjänstare vi drabbas av. Är det riktigt tråkiga typer, välsignar jag hennes dåliga minne, för det ta'r i regel inte mer än en halvtimme, innan jag lyckas få hennes på bättre tankar.
Det roar mig att höra att hennes integritet är intakt — hon svarar bara på de frågor, hon vill svara på. Häromdagen var det någon som frågade var hon var född, det svarade hon på, men när följdfrågorna kom, om när hon kom till Sverige, och var hon bodde då, då bara blängde hon på dem.
Det är en av anledningarna till att det kanske inte alltid är så bra (som det sägs) att låta personalen ta del om en dement persons tidigare liv. I all synnerhet som jag vet att somliga tjänstare ta'r lätt på tystnadsplikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar