"Hör ni vad jag säger?" frågar då mor. "Ja då", får hon till svar, då frågar hon: "men lyssnar ni?", och hon får åter ett lika näbbigt jakande svar. Men sanningen är den, att de lyssnar på det där förströdda sättet som vi alla gör, när vi inte är så intresserade av vad som sägs.
Medan vi väntar på att de ska komma (en lång väntan) påminner jag mor om en finlandsresa vi gjorde för länge sedan — vi var ledare för sju tjejer som deltog i ett ridläger. Det var ett roligt samtal, många av minnena stod klara för Laura, hon mindes den vackra lägerplatsen, men inte tjejerna — vilka inte jag heller har så klara minnen av, utom ett par, som vandrade flera kilometer på kvällarna för att komma till pojkarnas läger. Familjevistelsen efteråt, mindes mor mycket av — förmodligen för att vi fick uppleva sådant vi inte varit med om, varken förr eller senare. Som att baka 200 piroger, som gräddades i vedeldad ugn, vi kavlade, och kavlade, med särskilda pirogkavlar, och lärde oss hur man skulle nypa ihop kanterna sedan man lagt på fyllningen. Vi minns båda hur illa vi mådde i baksätet på kurviga vägar, sedan vi förplägats med dessa piroger med äggsmör.
Och vi som inte gillar att bada bastu, badade bastu varje dag — för vad gör man när bastun eldas upp bara för att gästerna skulle få nöjet att tvaga sig, slå varandra med björkris och dricka sima.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar