på apoteken, så länge det inte finns ett fungerande reservsystem. När jag ångar in på apoteket är det bara en kund före mig — men det är inte så bara, när datorerna inte funkar och apoteket står stilla. Medicinen jag skulle hämta ut var inte av livsuppehållande karaktär, men väl så nödvändig eftersom den lindrar Lauras smärtor. Så där står jag och trampar, redan sen eftersom morgonens första ärende tog mycket längre tid än jag räknat med, tack vare en pratsam hantverkare. Han ville diskutera åldringsvård, och kommunens finanser — jag är glad att jag inte sa något negativt om hemtjänsten, för han berättade att hans dotter arbetar där. Nu har jag ju redan insett att på små orter är de flesta släkt, grannar eller goda vänner med varandra, så jag brukar akta mig för att vara för öppenhjärtlig, men det är lätt gjort att det slinker ur en något förklenande när man är upprörd.
Till apoteket fick jag återvända senare på dagen, då apoteket ringt och talat om att datorerna fungerade. Fast medan jag stod och väntade på min tur, tog de ännu en paus...
Jag var evigt tacksam över att mor fortfarande sov när jag kom hem, mycket senare än jag räknat med. När hon väl vaknade, var hon utsövd och glad — inte ens Liam förmådde störa henne. Inte så mycket i alla fall, när jag rapporterade att Liam var på väg till oss, suckade hon och sa "ja, ja, inte mycket vi kan göra åt det". Till min stora förnöjelse var hon sedan rätt amper under morgontoaletten.
Resten av dagen var hon vaken och glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar