Laura vaknade, trots den vakna natten, rätt tidigt. Vi fick vänta rätt länge på tjejerna, så vi hann avhandla många ämnen medan vi väntade. Det var den vanliga sortens förbryllande samtal, där vi diskuterade middagsmaten, och Laura var klar och redig — ett samtal som interfolierades av Lauras synpunkter på bilen som hon satt i och hennes småprat med sina osynliga vänner.
Som alltid, när Gittan är här, gick både dusch och påklädning jättebra, vilket Johanna konstaterade, när Gittan inte var i rummet. Jag svarade att det alltid gick bra när Gittan var här, och Johanna höll med och sa att det var så bra att arbeta tillsammans med henne. En stund senare, när jag var ensam med Gittan, konstaterade hon att det var bra att jobba tillsammans med Johanna.
Som om det inte var nog med denna goda start på dagen, kom rehab hit med ett tungt täcke. Jag mejlade dem i morse och frågade om de hade erfarenhet av bolltäcken, fick omgående svar att bolltäcken hade de inga, men ett annat tungt täcke som fungerar bra för somliga dementa, men inte för andra. Så Laura får prova det på sin middagsvila i dag.
Nu har vi frukosterat, mor är solig och glad, tackade många gånger för duschen och hjälpen i morse, och nu senast för den goda frukosten.
Måtte denna dag fortsätta lika bra som den börjat.
Mycket intressant läsning och jag kommer tillbaka till din blogg. Tack för att du kommenterade mitt blogginlägg när jag skrev om min dementa äldre syster.
SvaraRaderaVälkommen hit Cats,
RaderaJag tror att de flesta av oss som har dementa anhöriga blir upprörda av sakernas tillstånd - och det kan vara skönt att läsa om andra anhörigas sorger och förhoppningsvis, glädjeämnen.
Jag kommer att återvända till din blogg.