Laura låter enormt förvånad, när jag påpekar att hon ska svälja maten.
Jag förvånas dagligen över, hur somligt sitter som berget i Lauras hjärna, medan annat trillat bort. Hennes förmåga att dra slutsatser, trodde jag var förlorad sedan länge, men i morse frågade hon en tjänstare om hon sprungit eftersom hon var så anfådd. (Ja, hon hade sprungit från bilen).
När jag serverade kaffet sa jag "varma rekan", och genast fyllde hon i med "det inte vara". Men strax därpå, hade hon inte en aning om att hon skulle svälja maten.
Jag kan skala och skära bort sådant som är hårdtuggat, och skära maten i bitar — även om det inte ser så värst aptitligt ut — men jag kan inte tvinga en människa att svälja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar