De två tjejerna som var här för att hjälpa mor upp efter vilan, talade till henne i normal samtalston. De hade inte något mer intressant, än sina dåliga kollegor, att tala om — de talade om vädret — men de gjorde det i samma tonläge som de använder när de talar till mig. Och Laura levde upp, hon blev på ett strålande humör, skämtade och småpratade med tjejerna.
Det vore naturligtvis fantastiskt att bo någonstans, där det finns resurser till anpassade aktiviteter för dementa. Jag tänker närmast på museibesök och små grupper där man talar om musik och litteratur. Men jag är övertygad om att även en kommun med dålig ekonomi, skulle kunna ordna cirklar och träffar för att stimulera dementa personer. Naturligtvis behövs pengar (det får man om man sparkar en eller par chefer), men med rätt personer och lite god vilja tror jag man skulle komma långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar