JAG GÅR SOM ETT VÄXELLOK

mellan spisen och Lauras säng, under middagsvilan. Hon vill ha sällskap, helst vill hon följa med ut i köket och hjälpa till — jag förklarar att jag måste laga mat, att jag inte kan hjälpa henne upp ur sängen. Naturligtvis ska jag laga mat, tycker Laura — men jag hinner bara ut i köket, så ropar hon igen.

Det är mig en gåta hur hon kan vara så pigg efter att ha varit vaken större delen av natten. Hon har varit mycket pigg och social hela dagen.

För ögonblicket anser hon att det är av största vikt att hon ringer NU, till en väninna död sedan många år. Kanske har jag lyckats övertyga henne om att vi väntar med att ringa tills i morgon bitti.

 

Jag kan konstatera att maten inte vinner på att få stå en halvtimme innan den serveras. Jag vet ju att tjänstarna kommer när de kommer, men ibland gör jag mig till och lagar något som inte bör stå alltför länge innan det serveras — och just i dag var det inte så lyckat. Men mor äter med god aptit, berömmer min förmåga att laga mat och ber om mer.