redan innan tjänstarna kom. Laura vaknade tidigt, var solig och rar först, men när hon inte fick hjälp att komma upp omgående, ilsknade hon till. Hon påstod att tjänstarna sket i henne, och hennes behov. När jag försvarade dem, så var det jag som snoppade av henne.
Inte blev det bättre av att det var två sällsynt trista typer som kom för att hjälpa henne.
”Nu ska vi duscha, så blir du fin, när det är fredag och allt”, säger Beda med det vanliga tramsiga tonfallet”
”Uuuunderbaaaaart!!!!”, svarar Laura med samma tonfall. Men som vanligt är tjänstarna helt okänsliga för vårdtagarens känslor, och fortsätter på samma vis.
Efter duschen har Laura tydligen gett upp, hon är knäpp tyst och svarar inte på tilltal. Men så snart vi blivit av med tjänstarna är allt frid och fröjd igen. Jag kan torka bort alla spår av tandkräm, torka upp hennes spottloskor från golvet och vika ihop filtar och kläder. Men jag får inte bort den tandkräm som landat på den nytvättade tröjan.
Efter frukosten hänger jag tvätt, och det är rena turen att jag lägger märke till att det kör upp en bil. Det visar sig vara en sköterska som ska lägga om mors sår — men hon vet inte vilka. Det vet inte jag heller, eftersom jag aldrig meddelas sådant. Den arma sköterskan, som hade uppenbara problem med svenskan, tittade på ben och fötter först — men de var fina. Återstod bara att flytta mor till sängen, det visade sig vara ett djupt, mycket djup sår i baken. Så djupt att jag har lite svårt att förstå varför det var flera veckor sedan en sköterska var här senast.
Den senaste halvtimmen har mor roat sig med att trumma med fingrarna på bordet — hon som tidigare i livet, inte kunde tåla den sortens nervösa yttringar. I sanningens namn verkar det inte ett dugg nervöst — mer som om hon mycket koncentrerat skulle undersöka bordets konstruktiom och hållbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar