Man
skulle ju kunna tro att det skulle ta ut varandra – men det gör det inte.
Den
bra tjejen kommer in först och Laura lyser upp och säger att det var roligt att
se henne igen. När den andra tjejen, Nora, kommer in och frågar hur natten
varit, då svarar Laura inte ens.
Och
hon härsknar till när Nora säger att hon har ont i ryggen.
”Sååå
synd det är om dig”, säger Laura då. Och så fortsätter Laura ända tills de går.
När Nora säger att de snart är färdiga, svarar Laura att det var för väl att
hon slipper härifrån när det är så synd om henne. När Nora kommer med en
hårborste och säger att vi (sic) ska borsta håret, tycker Laura synd om henne som har
så mycket att göra.
När
tjejerna har gått, slår det mig att trots att jag vänder Laura på nätter och
morgnar, så blir hon aldrig otidig mot mig. Hon kan jämra sig och säga att det
gör ont, men mer än så blir det aldrig.
I
dag åt mor med god aptit, bad två gånger om mer smörgås. När hon lassade upp
allt som fanns på brickan, i handen, föreslog jag att hon bara skulle ha en bit, åt gången, i handen. Men nej, då kunde någon ta’ hennes bitar. Jag påpekade att jag hade
egna smörgåsar, och vi var ensamma i huset – då smålog hon och sa’ att jag inte
visste hur det verkligen är.
Vi
diskuterar Obama, dyslexi och brödbakning. Det senare med anledning av att jag
just satt en deg, och hävde i ett tämligen tråkigt ”apple butter”, som jag
gjorde i går.
Läser
”Handbok för socialtjänsten” (det har sina fördelar att ha vänner i
Socialstyrelsen) och undrar understundom om vår socialtjänst har brytt sig om
att studera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar