av smärta, vill jag rusa dit, ta’ henne i famnen ochskälla ut tjänstarna. Men jag gör det inte, blinkar bara bort tårarna och biter ihop.
Mor sov länge i dag — jag kunde inte larma förrän klockan var halv tolv. Sedan gjorde jag frukost, eftersom jag förstod att det kunde ta’ mycket lång tid innan någon kom.
Förutom att vi frukosterade hann vi läsa två dagstidningar, och diskutera delar av innehållet, innan tjänstarna kom tio minuter över ett.
Eftersom de inte sa’ något, gick väl budskapet fram till slut. Skönt, eftersom jag känner hur irritationen sätter sig i kroppen på mig.
Det är mulet, men ljummet, så vi sitter på verandan — mor har tidningen framför sig, men läser inte.
Jag rusar fram med ett papper, när hon gör en antydan till att snyta sig i den nytvättade filten. Hon tackar för papperet och ber så mycket om ”en ullsäck” för att hon tänkte använda filten som näsduk.
Just som jag ska trycka på "publicera", ringer enhetschefen. Hon är såååå bekymrad för Lauras skull. Vi måste lösa det här problemet. Jag låter henne tala, jag har talat om exakt var jag står i frågan, och har inget att tilläga. Tillslut undrar hon om vi inte borde tala med en läkare, jag råder henne att tala med Elisabeth (Lauras läkare), vilket hon skulle göra.
Ska bli spännande att höra var det kommer att sluta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar