bära ut frukosten på trappen innan Laura har somnat — i alla fall tror jag att hon sover, hon muttrar bara något när jag försöker tala med henne. Så jag fäller hennes stol bakåt och låter henne sova. Det ta’r nästan en timme innan hon börjar röra på sig, och svarar något som låter som ja, när jag frågar om hon vill ha sin frukost.
Det ta’r en stund att peta i henne smörgåsarna och få henne att suga i sig sitt kaffe. Efter hand blir hon mer och mer vaken.
Jag har lite svårt att komma på något lämpligt samtalsämne, det handlar mest om vädret, och vad vi ser från vår plats på verandan.
Tryter samtalsämnena, så flödar minnena dessto rikligare. Jag tänker på de olika epokerna av vårt liv, minns Laura i olika skeden, och funderar över varför jag tycker det är så viktigt att minnas också Lauras svåra år — som till stor del sammanföll med mina tonår. Något riktigt svar har jag inte, kanske är det så enkelt som att jag vill ha en så fullständig bild som möjligt att tänka tillbaka på. Det kan vara svårt att minnas människan, när flera år av demens lägger sig mellan de aktiva åren och slutet.
När frukosten är aväten, och jag talar om att jag ska plocka in lite fallfrukt till en äppelpaj, blir hon riktigt upplivad. Vi diskuterar vad som passar till förrätt, och mor tycker att äppelpaj är så mastigt att det räcker med en lätt förrätt — sallad och omelett kanske. Jag får väl inventera förråden och se vad vi har, det var ett tag sedan jag handlade, så det får nog lov att bli något lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar