till sängen, eftersom hon inte var kontaktbar sedan hon kommit upp i stolen.
Så nu sitter jag bredvid sängen och väntar på att hon ska komma till sig. Hon kliar sig, men svarar inte på tilltal. Det vill säga, när jag nu frågade om hon vill ha frukost muttrade hon något som jag uppfattade som jakande. Men än tror jag inte att hon är kapabel att varken äta eller dricka.
Det tog ungefär en halvtimme innan jag trodde att Laura var tillräckligt vaken för att kunna äta. Hon var lite seg i början, men kvicknade strax till, och var på sitt soligaste humör.
När klockan närmade sig tre tyckte jag att vi nog skulle kunna flytta ut. Så här sitter vi nu. Laura är fortfarande på gott humör — talar ömseom sammanhängande med mig, och något helt obegripligt med sina osynliga vänner.
Det var ju bra att jag orkade torka av ett par golv i går, för i dag har det inte blivit tid till sådant. Jag har ett par kvar, för de jag tog i går var bara de värsta — de som jag klibbade fast vid. Jag tycker inte att jag kan ge mig till och tala om för Liam hur man svabbar golv. Han försöker ju vara hygglig — i dag tyckte han att jag hade gjort så fint i trädgården! Vad säger man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar