säger Laura, och sveper i sig det mesta av kaffet, innan hon börjat äta sina smörgåsar. Jag får påminna henne om att hon har ett par smörgåsar på brickan framför sig. Innan hon sträcker sig efter en smörgås, släpper hon ned en tomatklyfta i kaffeslurken som är kvar.
Det är nästan omöjligt att få kontakt med Laura, hon svarar visserligen på tilltal, men återgår på en gång till sitt fragmentariska tal.
"krossat all mina som varirt fasta, så har jag några" "fingrar i botten och"
"mitt emellan bröd och mesost"
"dem oss skyldiga äro 4,5 x 3 i storlek"
"nån som skojar"
"ställer fram en avlång 12 x 25"
Måtten tror jag syftar på vad hon har framför ögonen, först en bit av en smörgås och sedan brickan som smörgåsarna ligger på. Det ta’r nog i det närmaste en timme för henne att äta upp två små smörgåsar — och då får jag påminna henne flera gånger om att hon ska äta. Som avslutning spottar hon ut en brödkant, och blir arg på mig när jag dukar av.
Långsamt blir hon vänligare stämd och kan småprata, även om hon varvar det med med obegripliga frågor och påstående. Hon ber om något, jag förstår inte vad och frågar vad hon vill ha. ”En halshuggen 17 grams flöjt”, svarar hon.
För vems skull, vill jag få mor att interagera, undrar jag. Hon tycks ju vara tämligen tillfreds i sin egen lilla värld. Jag vill ju tro att det är bra för Laura att dra’s in i ”riktiga” samtal, att minnas så mycket som möjligt och få veta vad som händer runt omkring henne.
Kanske är det bara jag som sticker huvudet i sanden och vill att allt ska vara så ”normalt” som möjligt.
Det händer rätt ofta att jag hör eller läser något, som jag vet intresserar (intresserade) mor, och varje gång ta’r det bråkdelen av en sekund, innan jag inser att det inte är något som jag kan dela med mig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar