så gradvis att jag inte har en aning om när de sker. I Lauras fall är inte förändringar nödvändigtvis försämring. Hon mår mycket bättre nu än för ett år sedan — då när jag insåg att vi behövde hjälp.
Det kan hända att Laura är ängslig, viskar för att ingen ska höra — trots att vi är ensamma — och hon misstror ofta sina medmänniskor. Men psykosen visar sig sällan — som den gjorde då, för ett år sedan. Och anfallen, de förfärliga anfallen är lika sällsynta de. Hur det skedde, och i vilken takt det skedde har jag däremot ingen aning om — jag vet bara att det är en enorm lättnad för oss båda.
Däremot vet jag på dagen, när hon inte längre kunde resa sig upp, och hjälpa till när hon skulle flytta sig. Det var när Anna hälsade på i oktober, som benen inte ville vara med längre.
Så är det med det mesta, både mors och mina krämpor, kan jag bara datera om jag har något att hänga upp det på — besök eller sjukhusvistelser.
Jennifer, hemma från England, tittade in som hastigast i går. Laura levde upp, när Jennifer berättaade att hon kommer tillbaka till Sverige den fjärde juli, påpekade mor genast att det är Amerikas nationaldag. Jag drog upp en dal gamla fjärde juli minnen — och jag tror att mor mindes det mesta av det jag talade om.
Vi njuter av försommaren, till och med i går när regnet öste ned, satt vi på verandan, lyssnade till det hemtrevliga smattret på taket och insöp de ljuvligaste sommardofter.
Förra sommaren kunde vi ju fortfarande göra en del utflykter, men nu när hon inte kan hjälpa till så pass mycket att hon kan flytta över till bilen, går det inte längre. Jag önskar så att det funnes möjligheter för Laura att lämna huset — hon uppskattade det så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar