SKÖTERSKAN RINGDE,

inte Ulla, som jag har så svårt för, utan den medicinskt ansvariga. De ville diskutera Laura — NU. Det passade sällsynt illa, eftersom jag hade viktiga telefonsamtal på gång, förutom besök av en kompis som behövde hjälp med en text. Dessutom var jag tvungen att fara till byn så snart mor kom i säng för sin vila, eftersom somliga mediciner var helt slut. Men jag ville ha det undanstökat, så jag planerade om dagen på stående fot. Naturligtvis hade jag räknat med att NU, är NU och inte efter 40 minuter, vilket gjorde mig lätt stressad.

Men till slut kom de, sköterskan och en enhetschef. De hade hört från dagens tjänstare att mor var så stel och svårskött, och så hade ett nytt trycksår uppstått. Kruxet är att det finns inte så mycket som går att ändra på i vårt schema. Jag har länge vetat att det är en nagel i ögat på dem att jag larmar, morgon och kväll, istället för att som andra underdåniga vårdtagare ha bestämda tider. Nu bestämdes att ett försök med fasta tider ska göras, men om det inte passar så kan jag skicka i väg dem. 

Egentligen hade de velat ta in Laura på korttidsboende — men de tillstod att de inte kunde erbjuda någon som satt och höll mor i handen i tre timmar en natt, eller så länge det nu krävs. Inte heller finns det personal som kan besvara hennes frågor, på engelska, om hennes familj eller hennes yrkesgärning, när hon blir orolig. Sköterskan tog det nog med ro, men enhetschefen var inte helt nöjd med att inte få sin vilja igenom.

Jag kan inte frigöra mig från att mors välbefinnande är sekundärt, vad det handlar om är att tjänstarna tycker det är jobbigt att Laura skriker åt dem — och blir trycksåren stora, så kan de bli anmälda för vanvård. Vilket de borde ha blivit redan förra gången, vilket jag antydde.

 

Trevligare är att vi har kunnat sitta på verandan i dag. Om man bortser från några sjukhusresor, så var det första gången mor kom ut sedan i september.

Så här sitter vi nu, småpratar och njuter av den vackra dagen.