MIN VILJA SÄGER JA, JA,

men mina ben säger nej, nej — och det är otur när man gillar att knalla på bergknallar.” Det sa Laura när hon i ett ögonblick av klarsyn, insåg att hon inte kan gå. Då hade vi diskuterat denna hennes oförmåga en lång stund. Den här gången avsåg hon att resa sig, och gå upp för trappan till övervåningen, hennes förvåning var stor över att hon inte kunde göra något som hon gjort alldeles nyss. Detta är något som inträffar så gott som dagligen, hon gör sig beredd att gå på toa, eller gå ut gå — och hon blir lika förvånad varje gång när jag talar om att det inte går. Ibland inser hon att jag har rätt, men oftast kan hon inte ta det till sig — och det kan ta en lång stund innan jag kan föra över samtalet till något annat.