alltid att bli tvättad, eftersom hon är extremt känslig för beröring. I går frågade hon om det var nödvändigt att skrapa så hårt. Tjänstaren uppfattade inte vad hon sa’, och genast bokstaverad Laura: ”Jag sa’ att ni inte ska S-K-R-A-P-A så hårt.
Och på kvällen när vi sitter och pratar frågar hon vad ”eifersüchtig” (svartsjuk) egentligen betyder. Jag hör inte frågan, och återigen bokstaverar hon ordet. När jag svarar, säger hon bara: ”det förvånar mig att man kan vara det”. Jag häpnar över hennes förmåga att stava, hon tycks inte längre få något sammanhang i det hon läser, och motoriken är inte vad den varit — hennes skrift ser ut som ett förskolebarns. Men stava kan hon fortfarade. Fast just nu minns jag att jag för en tid sedan frågade henne hur i all världen man stavar till genre — då bokstaverade hon ”S-J-A-N-G-E-R”, kreativt, om än fel.
Många barn börjar ju skriva, innan de läser — försvinner förmågan i samma ordning som man lär in den.
I morse när jag öppnade ytterdörren, för att kasta mig iväg till byn för att handla, stod där tre karlar. De var från kommunen och var här för att titta på gräsmattan, så att de skulle klippa på rätt ställe. Jag guidade dem runt huset, det är ju inga konstigheter och precis som jag misstänkte, klipper de bara runt huset.
Jag hade inte mer än kommit hem, så körde det upp en bil med släp, och fyra karlar av varierande ålder och omfång, vällde ut. På en kvart hade de avverkat vad de skulle. Det vore bra om jag fick igång mina klippare, så att jag kan klippa där de inte klipper — och snygga till en aning där de har klippt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar