DET ÄR FASANSFULLT

att se på när någon har ont, och inte kunna göra något annat än att hålla personen i handen. Jag vaknade tidigt av att Laura kved. Hennes ben smärtade ännu mer än vanligt. I en dryg timme satt jag hos henne, innan sömnen befriade henne från den medvetna smärtan. Nu hoppas jag att hon vaknar något så när smärtfri.
Liam, som drabbat oss ofta de senaste dagarna, frågade om hon inte kunde få något smärtstillande. Varje gång någon föreslår något i den vägen, får jag en känsla av att det är mer för att de skulle underlätta för dem, än för att göra livet lättare för mor. Jo, jag vet, jag ser det från min horisont som inte är så välvillig gentemot tjänstarna. Men tror de verkligen att jag skulle undanhålla mor något som kunde göra hennes liv bättre.
Somliga av dem låter grovt förolämpade när de frågar var(t!) det gör ont. De går i svaromål och talar om att de inte gör henne illa med flit — oproffsigt. 

Mellan hemsökelsepersonalens besök har vi haft det bra de senaste dagarna, Laura har varit tämligen närvarande. Det gör ju att jag märker hur mycket det betyder att hon har någon att samtala med. Och då talar jag om riktiga samtal — inte tjänstarnas standardfraser, med tonfall som får en handgripligt våldsam ådra i mig att koka.