eländig ut som jag kände mig, för en av tjejerna kom tillbaka in, när hon var på väg härifrån, och frågade om jag var OK. jag blev faktiskt lite ställd, ingen (i hemtjänstsvängen) har frågat mig hur jag mår — inte ens när de vet att jag varit dålig. Även om jag kanske tycker att det hör till god ton att fråga hur någon, som uppenbarligen inte mår bra, har det, så tycker jag att det är lika skönt att ingen frågat. För vad säger man, att det inte kan bli mycket värre — och att jag inte vet hur jag ska ta mig genom dagen. Nej, tack bra, är ju standardsvaret när icke-vänner frågar.
Laura har i dag, stundtals fört obegripliga samtal, men till nattningen blev hon på väldigt gott humör och var klar — skämtade med tjejerna, och lekte med ord, så till den milda grad att tjejerna inte ens fattade hur rolig hon var.
I morse när jag diskuterade blöjor, bad jag också tjänstarna att plocka upp alla handskar som låg spridda kring soptunnan. Har inte varit dit under dagen, får se i morgon om de har gjort det.
Nu stänger jag av, och lutar mig tillbaka — om fem minuter sover jag.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar