DUNKA I TAKET,

så att far kan komma ned och äta. 
Det händer rätt ofta att Laura frågar efter personer som inte längre finns. Ibland kan hon bli arg, och fråga varför ingen talat om för henne att personen i fråga har dött. 
Men i går, när vi talade om far, blev hon konfunderad. Hon upprepade att vi skulle ropa på far, och jag upprepade att han var död.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det måste vara förfärligt att ideligen uppleva ett dödsbud som nytt — men Laura blev mer förvirrad än ledsen. Hon fick det inte att gå ihop.
"Jag är inte klok, det är något fel på min uppfattningsförmåga — jag måste ju vara galen”, upprepade hon, och föreföll allvarligt bekymrad.

Senare på kvällen var hon lika bekymrad, men då gällde det en biobiljett som hon redan betalat, och hon kunde inte förstå varför vi inte begav oss till föreställningen.

Bäst jag försöker lägga ut det här innan datorn tuppar av — den har drabbats både av tremor och amnesi, så risken är överhängande.