JAG LÄSER DEMENSFORUM

demensförbundets tidskrift. De flesta artiklarna inger hopp, berättar om lyckade projekt, om hur väl olika verksamheter fungerar. Bara en artikel beskriver en omänsklig vardag, en vardag som jag är övertygad om, är långt vanligare än alla lyckade projekt.
Nu menar jag inte att man inte ska berätta om det positiva inom demensvården — tvärtom, allt bra som sker inom äldrevården, behöver basuneras ut, i förhoppningen att kommuner som min, ska inse att man kan vara mänsklig, man kan erbjuda god vård.
Men det är en läsning som får mig att fundera över orättvisorna. Vår kommunen är fattig och har en stor andel äldre som är i behov av olika vårdinsatser. Och vårdinsatser kostar pengar — men allmän medmänsklighet kostar inte något extra, att svara på brev (vilket är ett tjänstefel att inte göra) kostar inte heller kommunen något extra, utöver portot.
Så här sitter jag och funderar på hur det skulle vara om jag fick bestämma.
Många kommuner har någon eller några som stöttar de anhöriga — men inte vår kommun. Jag fick visserligen en kontaktperson (en av tjänstarna), sedan jag efterfrågat en. Men henne blev jag tilldelad, och det visade sig vara en jag aldrig skulle ha valt själv. Dessutom fick jag inget telefonnummer till henne.
Det jag drömmer om, är en person, med stora kunskaper om demensvård. En person som kanske ringer upp en gång i månaden och frågar hur både jag och mor har det. En person som jag kan diskutera min situation med, och som kan lotsa mig vidare om jag har funderingar kring Lauras hälsa.
Bland det första jag tog upp, när jag kontaktade kommunen för att få hjälp, var att mor behöver mer stimulans än vad jag kan och orkar ge. Det visade sig att man inte hade mycket att komma med i den vägen, inte annat än kaffe och Jularbo — men det skulle nog bli mer framöver. Jag har inte hört mer om det. Man kan ju tycka att jag skulle ligga på och fråga om det har tillkommit några program — men jag orkar inte. Det finns många orsaker till det, jag har ingen aning om vart jag ska vända mig med olika frågor, och är man så trött att man inte ens orkar kontakta nära vänner, så löskar man inte reda på vem man ska ringa, för att sedan göra det.
Jag gav ifrån mig ett antal exempel på vad jag menade, den enda gången jag träffat enhetschefen, men hon bara smålog.

Ett stort problem är ju att jag ytterst ogärna lämnar mor ensam, längre stunder, med somliga hemtjänstare. Så även om jag skulle få avlösning, känns det otryggt att lämna Laura med personer som inte kan läsa intill så pass att de ger henne rätt mat och mediciner vid rätt tidpunkt. Att sedan komma hem till en orolig mor är nästan mer än jag klarar av. För med några få undantag, blir hon orolig av att lämnas ensam med hemtjänstarna. 

Hemtjänstarna är ju ett kapitel för sig, som jag får stå ut med. Att arbeta i en organisation med en sådan ledning som de har, är kanske inte så roligt.

Jag får en känsla av att man hoppas att åtminstone en av oss ska dö snart. Blir det jag som dör först, så blir det ju mycket enklare för kommunen att stoppa in mor i ett fack och bara ge hennes kropp det de är skyldiga att ge. Från deras sida sett måste anhöriga vara ett gissel.