torsdag 7 mars 2013

I DAG PLOCKADE JAG BORT


alla nötter och fruktbitar ur müslin — inte hjälpte det. Det får bli yoghurt utan müsli i fortsättningen. 
Naturligtvis blir jag irriterad — och naturligtvis märker mor det. 
Några av mina läsare, har undrat hur jag orkar och hur jag hanterar mina känslor, jag grunnat över hur jag ska svara. När sådant här inträffar blir det ju uppenbart att jag inte klarar av händelser av det här slaget, med ett tappert leende. Jag önskar att jag kunde ta’ en långpromenad i solen och låta ett själsligt korsdrag, blåsa bort irritationen. Men eftersom det inte är ett alternativ, förtränger jag det mesta. Om det funnes en metod, skulle jag ta’ patent på den och sälja den dyrt. Tyvärr finns inga standardlösningar — vi måste alla hitta vår egen väg. Mycket hänger på dagsformen, det som får mig att brista i gråt en dag, kan jag vifta bort en annan dag. 
Rent praktiskt, är min taktik enkel — jag gör inte ett dugg utöver det allra nödvändigaste, och knappt det. Metoden förutsätter att man som jag kan blunda för dammtussar och allmän oreda. Jag förutsätter att vänner som kommer för att hälsa på mig, kommer för min skull och inte för att kolla om jag städat på sistone.
Och till sist ännu ett ord om vänner; vårda dem! Nu tror jag att jag har ovanligt fina vänner, de står ut med mig och ger inte upp även om jag inte orkar ta' initiativ. Men jag vet av erfarenhet, från perioder då jag inte orkat kontakta människor, att det kan kännas oöverstigligt att ringa eller skriva efter ett långt uppehåll. Det räcker med en rad eller två, för att tala om att man fortfarande lever  eller att livet är pest  men håll kontakten, vänner är livsviktiga!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar