Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
lördag 9 mars 2013
FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN
föreslog en av tjänstarna, att de skulle komma vid samma tid varje dag, för att sköta mors morgonsysslor. Hon föreslog tiotiden, och fick det att låta som det var av ren omtanke om Lauras bak — för att hon inte skulle behöva ligga blöt alltför länge. Jag avböjde, av ren omtanke om Lauras välbefinnande. Får hon vakna i sin egen takt, och helst ligga och dra sig en stund, mår hon bättre än om hon blir uppkörd av hårdhänta hemtjänstare. Dessutom hinner hennes medicin sätta in, så att hon tål de hårda nävarna lite bättre.
Naturligtvis hade det inte ett dugg med Lauras bak att göra — i så fall skulle de alla alltid kolla om hon behöver bytas på, vilket jag har upptäckt att de inte alltid gör — nej, det har snarare med deras eget välbefinnande att göra.
Så orättvis jag låter, jag ser ju hur tjejerna sliter, men i det här fallet är det inte tjejerna jag gnäller på, utan på den dåliga organisationen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderaDet var en slump att jag hittade din blogg. Min man har fått demens och håller på att utredas. Vi behöver inte hemtjänst men det känns lite otäckt att läsa din blogg när jag vet att vi snart kommer att behöva hjälp. Men det är skönt att läsa här och veta att jag inte är ensam om att vara så ledsen. Min dotter bor i England så jag känner mig väldigt ensam och gråter mycket. Jag vill inte bjuda hit mina väninnor när min man är oartig och elak.
Hälsningar från
Ing-Britt
Ing-Britt
SvaraRadera,Låt inte min blogg skrämma dig - även om jag hört att många, jättemånga, har problem med hemtjänsten, så varierar det mycket från ort till ort. Det finns ställen där folk är nöjda - till och med mycket nöjda.
Men jag tror att det är bra om du på ett tidigt stadium kan etablera kontakt med hemtjänsten, och framför allt, låta dem veta exakt vad du har för behov. Klarspråk är nödvändigt, det här är inte människor som är känsliga för andras sinnesstämningar och känslor.
Ta reda på vad din kommun har att erbjuda när det gäller dagverksamhet. Det är inte bara bra för sin man att få komma i väg på olika aktiviteter - det ger också dig lite andrum, när du kanske kan träffa dina vänner. Nu tror jag förstås inte att riktiga vänner låter sig avskräckas av din mans uppförande, de inser att han är sjuk och kan sätta sig över det.
Hoppas det ordnar sig så bra som möjligt.