ALLT VAR SÅ BRA UTRÄKNAT

Laura var harmonisk, hemtjänstarna kom i tid för att hjälpa henne i säng, för middagsvilan. Jag behövde bara kränga på mig ytterkläderna, hugga tag i väskan och köra till apoteket. Och så byta till glasögon som jag ser något så när med, när jag kör bil. Men glasögonen var som uppslukade, jag letade där jag lagt dem, på bordet bredvid Lauras säng. Jag letade där jag inte lagt dem, under bordet, under sängen, i sängen, bland krukväxterna, men ingenstans stod de att finna, så jag gav upp.
Mina "riktiga"glasögon gick ju sönder i somras, så jag hankar mig fram med urgamla läsglasögon — de som är för svaga för att läsa med, fungerar hjälpligt när jag kör bil och handlar (fast jag naturligtvis inte kan läsa på några förpackningar med dem). Ett annat par läsglasögon, är något starkare och fungerar vid datorn och i hushållet — de skänker en viss spänning åt tillvaron eftersom  det vänstra glaset envisas med att trilla ur bågen, med jämna mellanrum. 
Men nu satt jag alltså där, med mor i sängen och allt förberett för en tur till byn och apoteket. Det är mycket som ska klaffa, förutom att Laura måste vara tillräckligt harmonisk för att jag ska våga lämna henne ensam, och hemtjänstarna måste komma så tidigt att jag hinner tillbaka i tid, även om jag får vänta en timme på apoteket. Dessutom måste jag må så bra att jag vågar ge mig ut på vägarna — det är inte alla dagar alla förutsättningarna finns, för att lämna huset. 

Nu var det bara att ge upp tanken på att få hem medicinerna innan de tar slut. I stället bryggde jag mig en kopp starkt te, satte mig att klappa en förstående katt. När blodtrycket sjunkit till normala nivåer gick jag för att mata tvättmaskinen. Och där, underst i tvättkorgen, bland bajsiga tvättlappar — där låg de, glasögonen.
Nu hoppas jag att allt klaffar på måndag, då ska jag minsann inte lägga ifrån mig glasögonen, där någon tjänstare kan komma åt dem.