Å NEJ, INTE NU IGEN,

tänker jag när Laura häromdagen, började älta yoghurten i munnen, innan hon spottade ut den. 
När det upprepades nästa dag, frågade jag om hon inte tyckte om yoghurten. ”Jo, men inte kärnorna”, svarade hon. Hon uppfattade nötter och torkad frukt som kärnor! Jag förklarade vad det var, och mor säger att det visste hon ju inte. Men när måltiden är slut ligger en prydlig hög med nötter och torkad frukt på bordet. Jag köper müsli, i hopp om att köpemüsli, inte ska vara så grov som min hemgjorda, men samma sak händer igen. I dag därför att "den finska staten tycker  nämligen inte att jag ska äta upp det".
Är jag trött, är det ibland svårt att inte bli arg — eller ledsen — eller båda delarna. Och så skäms jag över att jag inte är en bit bättre än hemtjänstarna.