söndag 24 februari 2013

"HAN LIGGER IVÄGEN PÅ ETT SYMPATISKT SÄTT”


säger Laura och jag håller med. Det kan kännas lite avigt att medverka till nonsensdiskussioner — men ibland orkar jag inte hugga tag i en tråd, och försöka få rätsida på samtalet.
”Drar man bara i en rullgardin vet man att det blir lite värme efteråt”, fortsätter Laura och jag försöker engagera mig, och frågar om hon fryser, men jag får ett nekande svar och så är det ämnet uttömt, och jag nöjer mig med att hålla med när mor upplyser mig om att ”jag är klasskamrat med alla dessa människor som kryllar vid mina axlar”.
Det blir lite knepigare, när jag inte kan hålla med, som när frågan om när vi ska åka hem kommer upp — eller var nu avdöda personer håller hus. Talar jag om att de är döda, tar hon det många gånger med ro, medan hon vid andra tillfällen kan bli upprörd över att ingen talat om det för henne. Att argumentera, eller tala om att hon var med på begravningen för 50 år sedan, lönar sig inte. Avledning fungerar ibland.
Andra gånger kan Laura sitta knäpptyst, då svarar hon nätt och jämt på frågor, men småler tillbaka om jag småler, och återgäldar en kram eller handtryckning.
Det som jag nog tycker är svårast, är plockandet — att vika ihop allt som kommer i hennes väg, eller riva ut sidor ur allt som har sidor. Det gäller att se till att det varken finns saxar och knivar inom räckhåll — och framför allt, se till att inga fina böcker finns tillgängliga. 

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag har följt din blogg från början, och skrattar och gråter när jag läser hur du berättar. Hoppas att du orkar publicera det från ännu tidigare.
    Jag fattar inte hur du orkar, min storasyster har fått Alzheimer nyligen och jag är rädd för hur det kommer att bli. Jag vet att det blir jag som kommer att få ta hand om henne.
    Jag tycker det är intressant att höra om dina känslor och hur du klarar av dem, hur du orkar skratta åt så mycket som du ändå gör och vill gärna höra mer om det. Jag tycker inte att du gnäller.

    SvaraRadera
  2. Mona,
    Jag hoppas du skrattar mer än du gråter!
    Just nu har jag inte den energi som behövs för att gå igenom min dagbok från våren - men förhoppningsvis ska jag kunna lägga ut den perioden också.
    När man är mitt i något, och inte har något val, så orkar man mer än man tror. Visst finns det dagar då jag inte tror att jag ska orka en sekund till, men det går över efter en stund - jag vet nog inte hur man gör när man ger upp.
    Att skriva om sina känslor är inte det allra lättaste - jo, glädje och ilska kan jag nog formulera, men det är värre att hantera besvikelse och ledsnad. Jag måste nog fundera på det här med känslor och hur man bemöter dem, så kommer det förhoppningsvis ett inlägg om det framöver.

    SvaraRadera