”DU, DET DÄR ÄR PAPPER,

som du stoppar in i munnen”, säger jag till Laura.
”Jag vet”, svarar hon, och sväljer papperet, då vet jag att jag fått det i mig”.
Sedan fortsätter hon det relativt sammanhängande samtalet, vi höll på med.

Nu är det förmiddag och hon har vaknat, men vill gärna ligga kvar och dra sig en stund. Det har varit en orolig natt, den sortens natt när alla sängkläder åker ned på golvet — liksom nattkläderna, om hon lyckas få dem av sig.