DET ÄR GOTT

att bli välkomnad av en spinnande katt, när man kommer hem efter en tröttande utfärd. En katt som insisterar på en skön stund i fåtöljen. Det lär ju sänka blodtrycket, att klappa sin katt, inte för att jag behöver sänka mitt tryck, men kanske kan det sänka mina krav ett par pinnhål. 
Redan i morse började irritationen pyra, när vi fick vänta en dryg timme på morgonhjälpen. Det slutade med att jag serverade mor frukost på sängen, för att hon skulle få en lugn start på dagen. Det var ju tur att jag gjorde så, för mor hade inte mer än kommit ur sängen så var mamma-vakterna här — ja, vakterna, två stycken var de, vilket jag tycker är ett syndigt resursslöseri. Det verkar mer som man tänkte sig att de skulle ha sällskap av varandra. Det var två av den bättre sorten, vilket inte hindrade dem från att drälla saker på golvet, och blöta ned detsamma trots skoskydd — hur bär de sig åt.
Jag kom hem strax efter klockan tre, och hade förväntat mig att mor skulle vara lagd, men nej då — de frågade mig om hon skulle läggas! Självständigt tänkande tycks inte vara deras styrka, hur snälla och rara de än är.
Laura var på rätt dåligt humör, konstrade när de skulle lägga henne, och när de gått, sa hon till mig att hon hade ett helvete. På vilket vis, kunde hon inte tala om — men jag kan tänka mig att obehaget av att nödgas umgås med icke självvalda vänner, sätter sina spår i hennes medvetande.
Än vet jag inte när jag blir tvungen att lämna husets härd nästa gång.

När jag sitter här och småpratar med S.Katten, inser jag att det är en del av samvaron med mor, som jag saknar. Att inte kunna dela med mig av dagen som varit. Att kunna berätt att jag såg den och den, att de har flyttat mottagningen och att jag fick sällskap med den där tjocka talträngda killen med rött hår. Inga väsentligheter, bara en slags bekräftelse på gemenskap och delade erfarenheter.