PRECIS SOM VANLIGT

 fick Laura hjälp att komma upp efter middagsvilan — och precis som vanligt, plockade jag undan i köket under tiden. Så jag stod med ryggen mot Laura när hon blev utrullad i köket, när hemtjänstaren gått och jag börjar tala med Laura, är hon hopsjunken och inte kontaktbar. När jag efter några minuter lyckades etablera kontakt, mumlade mor bara ”jag är död”. Det var hon ju tack och lov inte, men pulsen var mycket svag och oregelbunden. 
Det var inte läge för mat, den saken var klar, så jag larmade för att Laura skulle få komma i säng. I trekvart satt mor hopsjunken och förmådde inte tala, sen började hon långsamt vakna till, och jag lyckades få i henne lite ”barnmorskekaffe” som jag bryggt. Om det var det som gjorde susen eller om livsandarna återvände ändå, vill jag låta vara osagt. Men vi hade det riktigt trevligt, när vi samtalade om lite av varje innan tjejerna kom. I över en timme fick vi vänta — nog är larm ett missvisande namn.
Trots att Laura föreföll att må realtivt bra, hade hon inget emot att få lägga sig. 
Och det har inte jag heller — jag lämnar röran och hoppar i säng nu.