inte fullt så mycket som vanligt, när jag slog mig ned i salen. Framförallt drog han ned volymen en aning. Jag avskyr att sitta där när han jobbar, eftersom han försöker dra in mig i samtalet. Man kan knappast beskylla mig för att vara vänlig mot honom, för att slippa tala med honom försöker jag jobba, så att han ska se att jag är upptagen. Nu är han inte den sorten som låter sig tystas av att en medmänniska har annat för sig, men min närvaro avbröt i alla fall privatsamtalet.
Vi fick vänta en dryg timme på nattning — det är väl knappast tjejernas fel, men jobbigt för mor — och för mig, eftersom det inte blev så mycket sömn sistlidna natt.
I går kväll var Laura "bara" trött, satt och hängde i sin stol, men jag tänker på hur fasansfullt det måste vara om man är ensamstående och inte mår bra. Tänk att larma, och se'n få vänta i över en timme. Det måste vara fel på organisationen. Fast det är kanske så att tjejerna själva avgör när och var de åker vart. Då blir de minst populära patienterna kvar till sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar