LAURA HAR ALLTID HAFT

 en god sjukdomsinikt, haft goda kunskaper om kroppen och dess funktioner. I kombination med sunt förnuft räcker det långt. Men nu är jag osäker på hur mycket av de kunskaperna som finns kvar. I morse klagade hon över att hon hade ont i ryggen; ”det kan vara njurarna”, sa hon.
Så kommer hemtjänstarna för att hjälpa henne  upp — tack och lov, två av de mer erfarna och bra tjejerna — de blir också lite fundersamma när mor skriker av smärta när de lyfter henne ur sängen. Dessutom, säger hon, som alltid hyst en sund skepsis mot sjukvården, att hon vill till sjukhuset. Vi blir lite fundersamma, för hon har ju trots allt ont nästan över allt, annars också.
Tjejerna vill helst duscha Laura nu, eftersom det är många sjuka i personalen, och det blir ont om tid på eftermiddagen. Duschutrymmet är inte riktigt uppvärmt än, men vi brassar på så mycket det går — så går naturligtvis en säkring.
Mor uppskattar duschen, och känner sig nog en aning bättre. Tjejerna säger att urinen luktar starkt, så jag ber dem fixa ett urinprov — det är ju förenat med en del byråkrati, men efter samtal med en sköterska som ska tala med en läkare, så ska de försöka samla in ett prov när de kommer tillbaka på eftermiddagen.  Nu när Laura aldrig går på toaletten, utan ständigt har blöja, så har jag faktiskt tänkt på det här med urinvägsingektioner.
Nu är mor glad och harmonisk, verkar inte det minsta sjuk — jag hoppas att allt är som det ska. Kan naturligtvis ringa Elisabeth, men med så lite tillförlitliga fakta är det inte så lätt att ställa en korrekt diagnos.