KÖKET ÄR KALLT

på morgnarna. Jag går runt en lång stund, och letar efter min sköna blå filt. Upptäcker så småningom att jag redan svept in mig i den. 
Som vanligt tänker jag att jag ska hinna så mycket på morgonen — och som vanligt blir det inte något gjort.

Laura sover länge i dag, hon vaknar varken av ett kattbesök i sängen, eller att jag går runt och vattnar blommorna. De stackars försummade krukväxterna får nöja sig med en slurk vatten då och då. Många skulle behöva planteras om; en av mina gäster planterade om en del av växterna, när hon var här i höstas, jag får nog be henne komma på besök snart!

Funderar över hur ensamstående vårdtagare har det. Diskar inte jag tvättfaten, blir det inte gjort — jag vill inte ens tänka på hur tvättfaten ser ut efter ett år, hemma hos en ensamstående person. Jag vet faktiskt inte hur mycket den anhöriga förväntas göra, men jag plockar undan sådant jag inte står ut med att se, som ett bäcken på golvet och pryttlar strösslade över högt och lågt.

Det börjar bli ont om mat, nu gäller det att hitta en glugg i tillvaron, då jag kan ta en snabbis till byn. Lådorna i bilens baksäte, med tidningar och kartonger, blir nog kvar i där ett tag till.