JAG TRODDE FAKTISKT

inte att det fanns några nytt som hemtjänstarna kunde göra, för att få mitt blod att svalla. Men de tycks ha ett outsinligt förråd av slarv och idiotiska saker att ösa ur.
Jag påpekade för en näsvis ung dam att den nya större soptunnan var tom. Hon svarade med att förutom att lägga i de tretton soppåsarna, som stod på trappen, stoppa ned en tom kartong, c:a 70x50 cm, utan att platta till den!  Inte ens i tillplattat tillstånd har den för övrigt något i soptunnan att göra. Så jag ska strax gå ut i garaget och lägga den till min redan enorma samling av tomma kartoner och tidningar. När jag ska få tillfälle att köra allt till återvinningsstationen, är mer än jag kan räkna ut.
En rehabtjej var här i morse, för att fylla på lite vårluft i Lauras madrass. Rehab är som bekant de enda som svarar på mejl i den här organisationen. Jag mejlade henne häromdagen med frågor beträffande de långa väntetiderna sedan man larmat. Hon vidarebefordrade till rätt person, och nu frågade hon om jag fått svar! Jag kunde bara skratta — om jag överhuvudtaget får svar, så lär det dröja ett bra tag.

Insåg i morse att om jag vill att salen ska se respektabel ut, så får jag plocka upp saker själv. Så jag avlägsnade blöjan, där den låg på byrån mellan släktfoton och objets d'art, vidare samlade jag upp allt som låg på golvet; ett par nätbyxor, en toarulle, tre madrasskydd (varav två bakom soffan) jag vek ihop två filtar och tog bort kuddar från olika sittmöbler. Dessutom snyggade jag till bland de oräkneliga öppnade blöjpaketen och madrasskydden, som säkert kommer att se ut som en soptipp mycket snart igen.

Laura förefaller glad och nöjd i dag, just nu läser hon tidningen — inte bara bläddrar och viker ihop den till fickformat.