ÄNNU EN MORGON

när jag vänder i dörren till salen, för att inte brista i gråt över oredan.
Om en stund måste jag gå in och röja i röran — men nu har jag stärkt mig med en kopp julklappste, så det borde gå om jag tar ett djupt andetag, och tänker på något roligt.

Ett par av mina vänner har koll på när hemtjänstarna brukar vara här, och passar på att ringa, när jag kan tala ostört några minuter. Jag blir särskilt glad när någon ringer när Liam är här, för han har åtminstone vett att hålla käften när han ser att jag talar i telefon. I dag slapp jag, på så sätt, hans infantila kommentarer.
Det är mycket möjligt att han är en känslig person som kamouflerar sin osäkerhet med alla käcka upprepningar och standardfraser — men jag är inte i det skicket att jag orkar agera förstående psykolog åt någon av alla dem som ränner här.
Jag känner mig elak och gnällig som ständigt återkommer till bristerna i vården, men det är tyvärr en del av både Lauras och min vardag. 
Laura blir ju lidande av bemötandet — ett bemötande som ingen, varken barn, eller vuxna, dementa eller ej — borde drabbas av. För hennes del innebär det att hon sämre,  hon behöver intellektuell stimulans, inte detta daltande och småelaka kommentarer.
Jag blir ledsen varje dag, när jag hör vilket bemötande hon får. Det är problematiskt, eftersom jag är säker på att de flesta som ”hjälper till” här, tror att det är så här man ska bemöta sina vårdtagare. De skulle säkert bli mycket upprörda om jag framlade mina synpunkter.
Det borde vara en självklarhet att alla kommuner har någon, som inte är knuten till hemtjänsten, som kan företräda de anhöriga.

Maten är i det närmaste slut — jag har inte handlat sedan före jul — kan inte vänta på en bra dag längre, nu måste jag handla.