VIRGINIA KOM!

Kom! 
Det var panik i Lauras röst. Jag hade bara varit ute några minuter för att hämta posten, medan mor vilade. Hon var gråtfärdig och försökte sätta sig upp. Jag förmådde henne att ligga kvar, och satte mig bredvid sängen.
“Jag vet att jag är hystersk och knäpp”, sa hon, “jag känner till mina tillkortakommanden”.
Sen satt vi och småpratade en halvtimme, innan tjejerna kom och hjälpte henne upp ur sängen.

Det låg en handduk på golvet, hemtjänstaren klev över den, jag bad henne ta upp upp den, och talade om att jag har svårt att böja mig ned. Hon tog upp den, och släppte den i en fåtölj.
“Du har ju en sån där” sa hon och pekade på griptången, som är praktisk att ta upp en del saker med. Det var inte oförskämt, bara ett konstaterande. Så jag tillät mig att konstatera att den är bra till mycket, men inte till att ta upp spyor med.
Hon såg inte ut som hon fattade.

Just nu är Laura mycket förgrymmad över att hon inte kan flytta rullstolen som hon vill. Jag låser den, och säger att den är så tung att det är svårt att köra den.
Måtte lögnen vara ursäktad, jag orkar inte ha henne körandes i köket, mot bord och arbetsbänkar.
  
Hon verkar dämpad i kväll.