OM JAG KUNDE FÖRSTÅ

vad det är som gör det så oemotståndligt att riva ut tidningssidor. Dagstidningar gör väl inte så mycket, men finare tidskrifter, tycker jag nog att det är lite synd på. Eller böcker.
Det gäller att vara uppmärksam — jag har blivit rätt bra på att se, både när hon tänker riva ut sidor, och när hon tänker snyta sig i närmaste klädesplagg eller filt. Rusar jag då fram med en näsduk, när hon är i färd med att snyta sig, blir hon väldigt tacksam.

Jag har en känsla av att hemtjänstarna inte ser oss som vanliga människor med ett socialt liv. Att vi har annat att göra än att anpassa oss efter dem, har nog inte gått upp för dem.
Att salen är vårt vardagsrum, där vi vill kunna umgås med vänner, tycks inte föresväva dem.

"Ska Virginia träffa den där flickan?"
"Nej, jag ska inte träffa någon i dag, men i morgon kommer Eva och hälsar på."
"Så trevligt"
Det går en stund, vi talar om annat, men Laura kan inte släppa tankegången på "den där flickan". 
"Den där andra flickan som Virginia träffade, kommer hon tillbaka?"
Ofta är det ju enklast att bara hålla med, i synnerhet om tankegången är luddig, och jag inte förstår vad mor menar.
"Så tråkigt när klaffen var borta."
eller
"Då kan vad som helst hända med 50-lappen".
Den sortens påståenden kräver inga riktiga svar har jag märkt.