NEJ, MOR SOV INTE

längre än vanligt, snarare tvärtom. 
Hon hade lindad den ena filten kring halsen, som en kärvänlig boa constrictor, och den andra var konstfullt hoptryckt, och inkilad mellan madrassen och grinden. Vårt samtal, medan vi väntade på assistans, rörde sig mest kring Lauras dåliga samvete, för att hon inte kan gå — och därmed inte göra nytta. Dessutom var hon övertygad om att hon försummat något.

Duschdagar är lite av ett problem. Det är mycket som ska finnas på plats, innan folket kommer och duschrummet, utan element, måste värmas upp.
När de två hemtjänstarna kommer, känns det lite märkligt att höra hur den ena frågar sin kollega ”har du duschat henne förut?. Svaret hör jag inte, men följdfrågan blir: ”hur gör man?”
Det tog en dryg timme för hemtjänstarna att duscha och lägga mor — en rätt motsträvig mor — och hela tiden gick deras bil på tomgång.
Mina fint uttänkta planer gick om intet — jag hade tänkt duscha, medan det fortfarande var varmt i duschen, så snart jag blivt av med hemtjänstarna. Se’n räknade jag med att kunna hinna sova en halvtimme eller mer. Men sjuksköterskan ska komma och lägga om såren säger den ena hemtjänstaren, innan de går. Rena turen att jag råkade höra det. För hade jag inte hört när det ringde på dörren hade mitt redan mycket skamfilade rykte, fått sig ännu en törn. Så det blev varken dusch eller sömn — och det som retade mig mest var att jag visst skulle ha hunnit duscha innan de kom.
Och här sitter vi nu, mor läser en tidning efter sin fason. Just nu är det upp och ned, med diverse intrikata bladvikningar. Plötsligt började hon deklamera Stiernhjelm: 
fuller av ångst
och twijk
huru han sitt lefwerne böria
och vi har en diskussion om varifrån gamla minnen och skolkunskaper dyker upp — och varför de kommer, just när de kommer.