LAURA MÅDDE INTE BRA

när hon kom upp i morse. Det var svårt att få kontakt med henne, hon hade tremor och hade så svårt att tala, att hon med möda sa: ”jag brukar väl inte stamma”? Hon var så trött att hon inte orkade sitta upprätt, och svarade jakande när jag frågade om hon ville lägga sig. 
I en timme sov hon med huvudet mot bordet, och vaknade lagom till tjejerna kom för att hjälpa henne i säng. Då ville hon inte alls lägga sig.
Nu har vi ätit lite och hon förefaller må bra.

Jag har full förståelse för att tjejerna inte kan rusa ifrån, om de håller på med något viktigt — men det måste väl vara något fel på systemet när det tar en timme innan någon kommer. Det kan inte vara roligt, om man är ensamstående och mår dåligt.