sluta tjata, frästa Laura i dag, när hemtjänstarna, som vanligt, lyckades klämma in hennes namn, minst en gång i varje mening. Men de bara fortsätter: "luta dig fram nu Laura", "nu ska du snart få komma i säng Laura", "det ska väl bli skönt att få vila Laura"...
Antingen är de korkade, eller också lyssnar de inte till vad mor säger — eller hemska tanke, de bryr sig inte om vad hon tycker.
I dag igen låg mor på rygg när jag kom in till henne — jag känner mig så fasansfullt tjatig, när jag dag efter dag upprepar samma sak.
Det verkar inte som skriftliga meddelanden hjälper heller — tandborsten står oanvänd bredvid lappen där det står att hon ska borsta tänderna morgon och kväll.
I dag la' jag en lapp på ett ärvt pelarbord, där jag skrev att de inte skulle använda bordet. Jag har förstått att de ställer tvättfaten på det bordet — trots att jag ställt fram en hög plastpall för det ändamålet. Hoppas det hjälper, jag uppskattar inte att få ringar och fläckar på möblerna.
Jag ska försöka komma till apoteket i morgon, jag har varit ute min medicin länge nu, eftersom jag inte kunnat komma ifrån. Och när jag väl kommer ifrån, så har apoteket inte alltid det jag ska ha hemma.
Det är lite problematiskt att vara persona non grata hos hemtjänsten. Min hälsa har försämrats drastiskt under sommaren. Det som tagit mig över tio år att bygga upp, har raserats på några månader.
Den här bloggen handlar om min mamma Lauras vardag. Hon föddes i Kalifornien 1919, och kom till Sverige i tonåren. Hennes mamma dog när hon var sex år och hennes svenska pappa gifte så småningom om sig, med en kvinna som inte var intresserad av att ta hand om en styvdotter, så Laura kom att flytta mellan olika släktingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar