JAG FÖRSÖKER INTE

längre att förstå varför somliga dagar är mer dementa än andra — medan mor andra dagar, som i dag, är närvarande och riktigt bra. Riktigt bra, är förstås sett ur ett så kallat normalfriskt perspektiv, inte riktigt bra.
Det som är svårt att fatta är att mor tycks leva i två världar samtidigt — den vardagliga, där vi talar om väder och minnen, och Laura förefaller tämligen närvarande. I den andra världen förstår hon inte varför jag måste ringa efter hjälp för att komma ur sängen — det är väl bara att gå upp. På samma vis har det blivit lite av ett problem när hon vill gå på toa, hon behöver ingen hjälp — hon kan till och med gå ut och huka bakom en buske! Jag går inte in på sådana småsaker som att hon inte kan gå, istället påpekar jag att det är snö och kallt, och inte så roligt att leta rätt på en buske i mörkret, att huka bakom. Eftersom det inte ta'r så värst många minuter innan Laura vill gå på toaletten igen, känner jag mig rätt tjatig, när jag förklarar samma sak igen och igen och...
Och när vi inte talade om toalettbesök i kväll, så gällde det tåg och bilresor. Laura undrade när tåget gick, när vi skulle träffa några — osäkert vem — och om hon gjorde fel. oro och osäkerhet kommer oftast smygande på sen eftermiddag och kväll. "Så skönt", säger hon varje gång jag talar om att vi kan stanna hemma, att vi inte ska träffa någon och att allt är OK.