TANKARNA FLADDRAR

runt i ett mentalt korsdrag, medan jag diskar. Håller Laura på att bli psykotisk igen, och så alla minnen av Tina, som nyligen dog, och hennes varma skratt, Tina på Udden, Tina och jag på sta'n, Tina som inte tyckte att hon dög, middagsfunderingar; vad ska jag göra med svampen, var ligger receptet till rätten där jag använder både grädde och svamp, varför kunde jag inte hålla käften i går...

Laura börjar visa tecken på oro igen. Rädd för att säga fel saker, vara på fel ställe — och bara rädd i största allmänhet.

Det var chockartat när far dog, men det var trösterikt att det gick fort, efter en genomtrevlig dag. Vi tyckte både mor och jag, att det var barmhärtigt att han inte behövde ligga som ett paket och kanske lida.
Laura dör en bit i sänder, och ibland minns jag inte ens den levande Laura. Jag tror inte att hon lider, men det är svårt att nå fram till henne. Kanske är det jag som har distanserat mig.