på arbetsbordet — en gris jag fått av Laura — och tänker på alla gulliga handlingar av det slaget, som hon var expert på. Små uppmuntrande handlingar som bevis på sin omtanke — så ofta hon kom hem med, eller skickade, en liten pryl. En pryl, som ofta bara hon och jag förstod varför hon stack till mig.
Jag försöker att minnas hennes ord och tonfall — ibland är det svårt, för dagens mycket långsammare mor står i vägen för den verbala, slagfärdiga och spontana Laura jag vill minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar