KANSKE ÄR VI BORTOM

bra eller dåliga dagar nu — dessutom är jag inte säker på att vad jag upplever som bra, nödvändigtvis känns bra för Laura. 
Orkar jag tala så förefaller det som om hon anstränger sig för att följa med i samtalet, även om hon inte kommer med egna kommentarer längre. Men när jag tystnar så tycks hon försvinna in i sin egen värld.
Jag hörde att hon protesterade mot det mesta när hemtjänstarna skulle lägga henne till middagsvilan — tydligen vägrade hon i det längsta att lägga sig ned. Men efter vilan var hon ovanligt vaken och närvarande. Och bäst av allt; hon åt! Jag behövde inte påminna henne om att svälja — och hon tog om två gånger av huvudrätten och ville ha mer glass efteråt.

Men när hemtjänstarna gått efter att ha nattat henne, upptäckte jag att hon låg på rygg! Talar de inte med varandra?
Hade inte ens avslutat föregående mening innan mor ropade. Hon satt käpprätt upp i sängen och var väldigt pratsam — och inte riktigt medveten om var hon var, och att det bara är hon och jag i huset. Hon frågade om hon sov i teckningssalen, och ville ha tag på en kvinna som hon lovat att tala med. 
"Jag måste hitta hålet som jag ska hänga saker i, fast det är inte där." 
Jag blev tvungen att larma för att få hit ett par tjejer som kunde lägga mor på sidan. Medan vi väntade på dem, hann vi tala en hel del — mor var oroliga att hon försummade något. Jag försäkrade henne att hon inte försummade något eftersom det var natt och vi skulle sova. 
Hon ville så gärna kunna arrangera något för mig. Men hon blev nöjd när jag påpekade att hon arrangerat saker för mig i hela mitt liv — nu är det min tur att arrangera saker för henne. Och så bestämde vi oss för att inte planera något för morgondagen förrän vid frukosten i morgon.