VETSKAPEN OM

att jag är ensam i huset, får tystnaden att kännas annorlunda. 
Och vetskapen om att det är så det kommer att bli — kanske i morgon, kanske om flera år, gör mig vemodig.
Gårdagen var jobbig.
Behållaren full, stod det när det larmade vid halv elvatiden, på förmiddagen. Ringer akuten, som säger att vi måste komma dit. Bilen kom ovanligt fort, och Palle körde fort, vi var framme kvart i ett. Se'n började en låååååååång väntan. Klockan var över sju innan en trevlig tysk gosse kom för att titta på pumpen, och böt behållare. Så fixade han och den trevliga sköterskan Tina förbandet, och han tänkte skicka hem oss. Men Tina talade förstånd med honom, och erbjöd Laura att stanna kvar.
Hon var lite betänksam, när hon insåg att jag inte skulle bli kvar, men tackade ja. Se'n följde ännu mer väntan — inte förrän halv tio kom hon upp på avdelningen. 
Då var jag så trött att jag nästan inte höll ihop. Tina stoppade helt resolut in mig i en skrubb med en brits och sa' åt mig att vila till bilen kom, vilket dröjde över en halvtimm. Halv tolv var jag hemma och ramlade i säng.

Har talat med mor i telefon ett par gånger i dag — hon är fåordig men vet att hon talar med mig, och ser fram emot att få komma hem. Är väl inte helt säker på att det blir i morgon, men jag hoppas det.

Brev är på väg till socialnämnden, eftersom socialchefen inte behagat ringa tillbaka som var uppgjort. Det vill säga, hon ringde i dag, efter det att brevet var postat, och blev minst sagt sur, när hon hörde att ett brev var på väg.
Och jag blir arg när jag hör lögnerna som hon kommer med.
Sjuksköterskan påstår att hon inte blir insläppt och enehtschefen påstår att jag vägrar att träffa henne. Det kommer att bli en del jobbiga samtal och möten framöver.